cutieo

"Vänner är som stjärnor. Du ser dom inte alltid, men du vet att dom alltid finns där."

Ett uttryck jag tror att de flesta har hört, och kanske till och med kommit fram till att det stämmer. Men sen finns det garanterat de som fnyser åt orden och inte förstår varför ingen kommer till undsättning när livet är som allra mörkast.

Jag har alltid varit en tänkare. Lyckats tänka lite för mycket för mitt eget och andras bästa ibland, överanalyserar varenda detalj i livet. Kopplar ihop, drar slutsatser och bildar mig en bild av saker och ting innan det ens hänt, mest för att slippa bli sårad. Lever som så att om jag förväntar mig det allra allra värsta som kan tänkas hända, så gör det inte lika ont när jag får reda på sanningen, för den är sällan lika överdriven som det jag tänkt mig från början.

Så, vad har detta med stjärnor och vänner att göra kanske ni undrar? Att vänner är som stjärnor? Jo, jag har alltid trott på de orden själv. Alltid blivit bevisad i de mest mörka stunderna vilka som verkligen är mina verkliga vänner. Dessa har dragit upp mig och fått mig att våga stå på mina egna fötter igen.
Men ibland händer det att även ens närmaste vänner sviker. De som alltid lovat att stå vid ens sida, de man önskat alltid skulle finnas kvar. De personerna man byggt sitt liv omkring. Och visst gör det ont? Att önska och önska att det ska ordna sig, för att sedan inse att det är lönlöst?

Jag kopplade ihop detta med stjärnorna en natt när jag bestämt mig för att ta en lång promenad för att få chansen att andas och få lite ensamtid. Jag satte mig vid kyrkorgården, intill kyrkan, och såg upp emot stjärnorna. Jag såg då en stjärna falla. Sen en till, och jag mindes den gången för ungefär tre år sen då jag sett en annan stjärna falla. Det var under en tid då jag önskade och önskade varje natt att det skulle lösa sig mellan mig och en väldigt nära vän, att vi skulle lyckas hitta tillbaka till varandra. Och jag hade önskat att det skulle bli så när jag såg den stjärnan falla. Året slutade med att vi gick skillda vägar och jag mådde dåligt ännu ett halvår efter det. Det var då jag slutade önska när jag såg fallande stjärnor. En fallande stjärna - en vän mindre.
Därför tyckte jag det på något sätt var lite komiskt när just två stjärnor föll, just med tanke på att jag bara några veckor innan förlorat just två väldigt nära vänner. Tre stycken vänner som lyst upp mitt liv, tre stjärnor som lyst upp himlens mörker om natten - alla sex hade fallit och var ej längre de som ledde mig rätt när jag gick vilse i natten.

Då började jag fråga mig själv; Varför sätta allt sitt hopp till stjärnor som redan faller? Hur ska dessa kunna göra någonting för att rädda oss, när de störtar neråt för att brinna upp och sluta existera? Varför fortsätta önska att dessa stjärnor ska fortsätta rädda oss från mörkret, när de ger sig av och lämnar oss kvar? Jag tycker inte det finns någon anledning, utan har börjat höja blicken till de stjärnor som faktiskt fortfarande är fastklistrade på min himmel, och önska hos dom istället. De som stannar kvar.

"Vänner är som stjärnor. Du ser dom inte alltid, men du vet att dom alltid finns där." Fallande stjärnor är inte längre några stjärnor. Så släpp taget om dom som väljer att svika. För trots att många stjärnor faller, så finns det alltid nya stjärnor att upptäcka. Vi måste bara höja blicken och sluta stirra oss blinda på marken runt våra fötter.


(glöm inte att kommentera, ge gärna konstruktiv kritik på det jag skriver, vill gärna utveckla mitt skrivade :))