Det här om saknad
Det finns många hemska saker här i världen. Det finns barn som aldrig får vara barn, naturkatatrofer som tar död på hundratals människor, cancer, hjärtattacker och så otroligt mycket mer. Då kan jag ibland undra varför jag sitter här och mår dåligt över att orättvist många av mina närmaste vänner har tagit livet av sig - när det finns de som inte ens har ett val när tsunamis slår till, eller när deras mamma insjuknar i cancer.
Men jag tror att vad man än går igenom för något, så spelar det ingen roll om det finns de som "har det värre". För det som får just mig att känna stark ångest kan vara nog så svårt för mig. Det säger självklart inte att jag inte skulle klara av det som sägs vara värre, för det skulle jag nog. Kanske inte just nu, men någon gång - även om jag inte önskar att jag ska behöva gå igenom det också.
Jag tror vi måste komma ihåg att inte jämföra vår egen smärta med alla andras, och speciellt komma ihåg att inte jämföra våra nära och käras smärtor med vår egen. För det som just du tycker är larvigt att må dåligt över kanske kväver den utsattas andetag varannan eller till och med varje natt. Sen finns det väl självklart saker som är lite mindre nödvändiga att gräva ner sig för, men jag tänker inte ta några exempel här.
Så varför bestämde jag mig för att skriva det här inlägget egentligen? Kanske för att jag själv känt hur människor jämfört min sorg och min nedstämdhet med alla andras och sagt åt mig att jag inte har någon anledning att beklaga mig. Ändå har jag förlorat 10 personer jag såg som min andra-familj, och jag har förlorat ca. 10 till utöver det (de alla tog livet av sig eller dog i olyckor). Jag förlorade min tvillingsjäl och min bästa vän när jag mådde som värst, för de slutade bry sig om mig. Jag blev under en tid omgiven av personer som sa att de skulle finnas där och få mig på fötter, men som istället drog mig längre ner. Jag var tvungen att kapa band med en drös med människor som jag älskade otroligt mycket, samtidigt som jag bara blev svagare och svagare i mig själv. Ändå hade jag enligt vissa ingen anledning att klaga. Tro mig, sådana ord får inte precis personerna i fråga att bli starkare. Vill ni bara stjälpa andras liv så lämna deras liv istället, för det är det sista man behöver när man redan känner själv att man är i helvetet på jorden.
Och jag vill passa på att säga något till er som kanske läser som är nere i en grop eller har ramlat nerför ett djup och undrar "är det verkligen värt att fortsätta kämpa alls?". Det är alltid värt att kämpa. Om inte för dig själv så för de som faktiskt älskar dig. Och tro mig, det finns alltid någon som älskar dig. Kanske märker du inte av detta själv, men det finns någon för alla. Någon att kämpa för. Man måste bara leta och låta sig själv att bli hittad. Att bli sårad och sviken är bara steg på vägen till att hitta den där personen som vänder hela ens liv till det bättre. Det kommer bli bra.
Men jag tror att vad man än går igenom för något, så spelar det ingen roll om det finns de som "har det värre". För det som får just mig att känna stark ångest kan vara nog så svårt för mig. Det säger självklart inte att jag inte skulle klara av det som sägs vara värre, för det skulle jag nog. Kanske inte just nu, men någon gång - även om jag inte önskar att jag ska behöva gå igenom det också.
Jag tror vi måste komma ihåg att inte jämföra vår egen smärta med alla andras, och speciellt komma ihåg att inte jämföra våra nära och käras smärtor med vår egen. För det som just du tycker är larvigt att må dåligt över kanske kväver den utsattas andetag varannan eller till och med varje natt. Sen finns det väl självklart saker som är lite mindre nödvändiga att gräva ner sig för, men jag tänker inte ta några exempel här.
Så varför bestämde jag mig för att skriva det här inlägget egentligen? Kanske för att jag själv känt hur människor jämfört min sorg och min nedstämdhet med alla andras och sagt åt mig att jag inte har någon anledning att beklaga mig. Ändå har jag förlorat 10 personer jag såg som min andra-familj, och jag har förlorat ca. 10 till utöver det (de alla tog livet av sig eller dog i olyckor). Jag förlorade min tvillingsjäl och min bästa vän när jag mådde som värst, för de slutade bry sig om mig. Jag blev under en tid omgiven av personer som sa att de skulle finnas där och få mig på fötter, men som istället drog mig längre ner. Jag var tvungen att kapa band med en drös med människor som jag älskade otroligt mycket, samtidigt som jag bara blev svagare och svagare i mig själv. Ändå hade jag enligt vissa ingen anledning att klaga. Tro mig, sådana ord får inte precis personerna i fråga att bli starkare. Vill ni bara stjälpa andras liv så lämna deras liv istället, för det är det sista man behöver när man redan känner själv att man är i helvetet på jorden.
Och jag vill passa på att säga något till er som kanske läser som är nere i en grop eller har ramlat nerför ett djup och undrar "är det verkligen värt att fortsätta kämpa alls?". Det är alltid värt att kämpa. Om inte för dig själv så för de som faktiskt älskar dig. Och tro mig, det finns alltid någon som älskar dig. Kanske märker du inte av detta själv, men det finns någon för alla. Någon att kämpa för. Man måste bara leta och låta sig själv att bli hittad. Att bli sårad och sviken är bara steg på vägen till att hitta den där personen som vänder hela ens liv till det bättre. Det kommer bli bra.
Kommentarer
Trackback
