Le, och du kan göra underverk!
Det sägs att ett leende smittar av sig, och idag fick jag verkligen det bevisat för mig själv. Somnade med jobbig ångest igår som jag inte riktigt kunde placera eller förstå vart den kom ifrån. Vaknade ungefär med hälften av ångesten, och låg mest och drog mig i sängen och kände inte alls för att gå upp. Men jag tog mig i kragen tillslut och gick upp och drog på mig kläderna som låg bredvid sängen och tänkte att jag istället för att sitta hemma och må dåligt kunde ta mig en tur in till stan med bussen. Men detta ändrades då jag kollade ut genom fönstret och märkte hur snön vräkte ner från himlen. Skulle jag gått den där kvarten det tar ner till bussen så skulle jag vara en snögubbe innan jag ens kommit halvvägs. Så humöret rasade lite igen när jag kom fram till att jag i så fall skulle vara fast inomhus hela dagen.
Men efter någon timme knackade min mamma på dörren till mitt rum och sa att hon skulle hämta min syster i stan klockan 13.00, och klockan var då 12.15. Hon skulle hämta henne, vänta på henne vid hennes terapi, och sen skulle de åka hem till dem och förhoppningsvis till Uppsala om vädret tillät. Eftersom jag visste att jag skulle på min första terapi om ca. 1 månad på samma ställe som min syster skulle till, så bestämde jag mig snabbt för att följa med dit och lära mig hitta istället för att sitta hemma och vänta på att de kunde plocka upp mig på vägen till min systers lägenhet. Jag såg det som en bra möjlighet att komma hemifrån och få andas lite frisk luft, för mitt rum verkade vara som en dimma av ångest. Jag åt lite mat, gjorde mig iordning, och så åkte vi.
Medan min syster sen var på terapi, vandrade jag och min mamma runt lite grann. När vi sedan tröttnat på det, satte vi oss tillrätta i en soffa i väntrummet. Efter en stund dök det upp en kvinna med en äldre dam i rullstol som satte sig i närheten. Kvinnan som hjälpte damen i rullstol gav mig ett stort leende så fort hon såg mig, och jag log tillbaka, överraskad med tanke på att staden jag bor i inte är en stad där främlingar ler mot varandra så ofta. De pratade med varandra, och kvinnan tog tag i damens ena hand och kommenterade hur kall hon var om den handen. Men sa sedan direkt efter "Men man brukar ju säga kalla händer, varmt hjärta!" och damen svarade direkt "Ja, mitt hjärta har då aldrig tänkt illa om någon.". Och de log så fint mot varandra, och kvinnan vände ofta blicken mot mig för att ge mig ännu fler leenden, och jag besvarade varenda ett utan att känna att det var påklistrat. De två främlingarna lockade fram inte ett, utan fler riktiga leenden på mina läppar. De som för bara några timmar sedan varit som ett rakt streck.
Några minuter senare sa kvinnan till damen något i stil med "Ja, där sitter en glad flicka!" och vände blicken mot mig, och log igen. Och damen log många gånger hon också, trots att hon inte kunde se mitt ansikte för att hennes syn var dålig. Men det verkade ändå som om vetskapen om att någon satt och log i närheten av henne gjorde att hon blev glad hon med. Och jag blev så varm inombords så fort de pratade, och kvinnan sa tillslut "Ja, flickan tycker nog att vi är lite knasiga", och jag svarade "Nej, jag tycker ni verkar trevliga och positiva!" och vi log stort mot varandra, och de fortsatte disskutera hur fint allt var, hur alla negativa saker var bra på sitt sätt. Att det är bra att ha en tid att vänta på, annars känns väntan värdelös, och jag tog verkligen allt till mitt hjärta och ville bara gå fram till dom och fråga om jag fick ge dom en varsin stor kram.
När vi sedan åkte hem var jag så fylld av lycka att jag inte tänkte alls på det som fick mig att må dåligt. Jag hade bara bilden av de två främlingarna i minnet. Kvinnan med rakt, kort, grått hår och en sjal runt halsen, och damen i rullstolen med den lila hatten med en slags fjäder i. Två främlingar förgyllde min dag och gav mig så många leenden att jag fortfarande ler inombords. Det är dessa små vardagshändelser som gör att man inser varför det är värt att vakna nästa dag!
(glöm inte att kommentera! Konstruktiv kritik tas gärna emot!)
Men efter någon timme knackade min mamma på dörren till mitt rum och sa att hon skulle hämta min syster i stan klockan 13.00, och klockan var då 12.15. Hon skulle hämta henne, vänta på henne vid hennes terapi, och sen skulle de åka hem till dem och förhoppningsvis till Uppsala om vädret tillät. Eftersom jag visste att jag skulle på min första terapi om ca. 1 månad på samma ställe som min syster skulle till, så bestämde jag mig snabbt för att följa med dit och lära mig hitta istället för att sitta hemma och vänta på att de kunde plocka upp mig på vägen till min systers lägenhet. Jag såg det som en bra möjlighet att komma hemifrån och få andas lite frisk luft, för mitt rum verkade vara som en dimma av ångest. Jag åt lite mat, gjorde mig iordning, och så åkte vi.
Medan min syster sen var på terapi, vandrade jag och min mamma runt lite grann. När vi sedan tröttnat på det, satte vi oss tillrätta i en soffa i väntrummet. Efter en stund dök det upp en kvinna med en äldre dam i rullstol som satte sig i närheten. Kvinnan som hjälpte damen i rullstol gav mig ett stort leende så fort hon såg mig, och jag log tillbaka, överraskad med tanke på att staden jag bor i inte är en stad där främlingar ler mot varandra så ofta. De pratade med varandra, och kvinnan tog tag i damens ena hand och kommenterade hur kall hon var om den handen. Men sa sedan direkt efter "Men man brukar ju säga kalla händer, varmt hjärta!" och damen svarade direkt "Ja, mitt hjärta har då aldrig tänkt illa om någon.". Och de log så fint mot varandra, och kvinnan vände ofta blicken mot mig för att ge mig ännu fler leenden, och jag besvarade varenda ett utan att känna att det var påklistrat. De två främlingarna lockade fram inte ett, utan fler riktiga leenden på mina läppar. De som för bara några timmar sedan varit som ett rakt streck.
Några minuter senare sa kvinnan till damen något i stil med "Ja, där sitter en glad flicka!" och vände blicken mot mig, och log igen. Och damen log många gånger hon också, trots att hon inte kunde se mitt ansikte för att hennes syn var dålig. Men det verkade ändå som om vetskapen om att någon satt och log i närheten av henne gjorde att hon blev glad hon med. Och jag blev så varm inombords så fort de pratade, och kvinnan sa tillslut "Ja, flickan tycker nog att vi är lite knasiga", och jag svarade "Nej, jag tycker ni verkar trevliga och positiva!" och vi log stort mot varandra, och de fortsatte disskutera hur fint allt var, hur alla negativa saker var bra på sitt sätt. Att det är bra att ha en tid att vänta på, annars känns väntan värdelös, och jag tog verkligen allt till mitt hjärta och ville bara gå fram till dom och fråga om jag fick ge dom en varsin stor kram.
När vi sedan åkte hem var jag så fylld av lycka att jag inte tänkte alls på det som fick mig att må dåligt. Jag hade bara bilden av de två främlingarna i minnet. Kvinnan med rakt, kort, grått hår och en sjal runt halsen, och damen i rullstolen med den lila hatten med en slags fjäder i. Två främlingar förgyllde min dag och gav mig så många leenden att jag fortfarande ler inombords. Det är dessa små vardagshändelser som gör att man inser varför det är värt att vakna nästa dag!
(glöm inte att kommentera! Konstruktiv kritik tas gärna emot!)
Bitande kyla
16 grader inomhus. Strax över -20 ute. Jag sitter i min säng med iskalla fingrar och försöker komma på hur man målar upp de senaste sex månaderna i sitt liv på en duk. Jag försöker vara kreativ idag. Jag försöker vara något speciellt varje dag. Igår försökte jag vara jagklararmigutandatorn. Det gick ganska bra, men kanske var det mest med tanke på att jag umgicks med min bästa vän nästan hela dagen.
När det är såhär kallt ute och jag får alldeles för mycket tid att tänka på så inser jag vissa saker. Några av sakerna jag inser finns det ingen logik i, förutom för mig själv såklart. Men att försöka förklara för någon annan är nästan dömt att misslyckas. Men en sak jag insåg idag, medan jag värmde mina iskalla fötter under mitt täcke, var att jag faktiskt uppskattar kylan. Jag lider egentligen inte av frusna tår och iskalla fingrar. Det gör mig inte så mycket att jag skakar för att det är så kallt - för på något sätt blir det en väckarklocka för mig själv att jag faktiskt kan känna annat än det jag till större del känt under de senaste sex månaderna i mitt liv. Jag är tacksam så fort jag kan känna något fysiskt och inte bara psykiskt - och inte behöva vara rädd att jag ska hamna i fel banor bara för att jag vill känna. Bara för att jag vill känna att jag fortfarande kan känna något på utsidan. Jag blir medveten om att jag lever, och det är många gånger jag funderat på att lägga mig ner på rygg i snön om nätterna och räkna stjärnor och bara känna att jag existerar. Bara få känna fysiskt för några ögonblick, och nästan bli apatisk inombords.
Så bland kyliga golv, frusna kroppsdelar, tankar och känslor så kan jag i alla fall på ett plan vara tacksam för att jag har möjligheten avtt känna - både utanpå och inuti.
(glöm inte att kommentera!)
När det är såhär kallt ute och jag får alldeles för mycket tid att tänka på så inser jag vissa saker. Några av sakerna jag inser finns det ingen logik i, förutom för mig själv såklart. Men att försöka förklara för någon annan är nästan dömt att misslyckas. Men en sak jag insåg idag, medan jag värmde mina iskalla fötter under mitt täcke, var att jag faktiskt uppskattar kylan. Jag lider egentligen inte av frusna tår och iskalla fingrar. Det gör mig inte så mycket att jag skakar för att det är så kallt - för på något sätt blir det en väckarklocka för mig själv att jag faktiskt kan känna annat än det jag till större del känt under de senaste sex månaderna i mitt liv. Jag är tacksam så fort jag kan känna något fysiskt och inte bara psykiskt - och inte behöva vara rädd att jag ska hamna i fel banor bara för att jag vill känna. Bara för att jag vill känna att jag fortfarande kan känna något på utsidan. Jag blir medveten om att jag lever, och det är många gånger jag funderat på att lägga mig ner på rygg i snön om nätterna och räkna stjärnor och bara känna att jag existerar. Bara få känna fysiskt för några ögonblick, och nästan bli apatisk inombords.
Så bland kyliga golv, frusna kroppsdelar, tankar och känslor så kan jag i alla fall på ett plan vara tacksam för att jag har möjligheten avtt känna - både utanpå och inuti.
(glöm inte att kommentera!)
Gott nytt år!
2009 blir 2010. Är det bara jag som står utanför huset och skriker GOTT NYTT ÅR och försöker andas in den nya friska luften från det nya året i mina lungor? Kanske är jag bara ännu en naiv människa som tror att livet förändras bara för att klockan slår 00:00 den 31a december.
Ändå känns det så skönt att släppa taget om det gamla året med alla dess känslor och tankar. Få börja om från början, och då menar jag riktigt från början. Börja på ruta ett, 1a januari, och samtidigt bestämma sig för att göra en förändring, göra saker och ting bättre. Jag brukar tänka så vid tolvslaget att jag slänger bort det gamla året, och tar emot det nya året med öppen famn.
Men hur ofta händer det egentligen att livet förändras och blir till det bättre bara för att några siffror ändras? Inte ofta, tyvärr, fast man kan alltid önska. Och det är det jag gör varje år. Önskar att det nya året ska krama tillbaka när jag tar emot det med öppna armar - välkomnar det till mitt eget liv. Kanske vill jag egentligen att året i sig ska ordna sig direkt och göra så livet ler mot mig när jag är så gästvänlig (året stannar ju trots allt bara ett år, så det är som att åren är gäster i ens liv). Men oftast är det vi själva som får bära den tunga bördan, för hur ofta lägger vi all vår tyngd på våra gäster som hälsar på? I stort sätt aldrig. Vi servar dem, ger dem en plats att sova på, ordnar aktiviteter med mera. Vi är tvugna att bädda för någon vi inte ens bett träda in i våra liv. Men visst är det ganska fantastiskt ändå att livet inte bara vill ge oss syre, hjärtslag och andetag, utan vill ge oss tid att faktiskt leva också? Vi måste bara finna vårt eget sätt att leva på. Det kanske tar några år att komma fram till hur man vill ha det. Många år kanske kommer och knackar på din dörr och ber om en plats att sova på. Men hur lång tid det än tar, så måste vi komma ihåg att inte lagra för mycket inombords, för att ha en främling som gäst kan vara väldigt krävande, och det sista som behövs är alldeles för mycket på insidan också som man egentligen inte bett om. Så gör som jag; Skrik ut all sorg, smärta, ilska och hat i ett GOTT NYTT ÅR vid tolvslaget den 31a december varje år. Skrik för allt du är värd, och skrik fler gånger om så behövs. Skrik ut det negativa, samtidigt som du välkomnar det nya och fräscha.
2009 blir 2010 - ännu en chans att lära sig leva. Det är en fantastisk chans som återkommer varje år!
(glöm inte att kommentera! konstruktiv kritik tas gärna emot!)
Ändå känns det så skönt att släppa taget om det gamla året med alla dess känslor och tankar. Få börja om från början, och då menar jag riktigt från början. Börja på ruta ett, 1a januari, och samtidigt bestämma sig för att göra en förändring, göra saker och ting bättre. Jag brukar tänka så vid tolvslaget att jag slänger bort det gamla året, och tar emot det nya året med öppen famn.
Men hur ofta händer det egentligen att livet förändras och blir till det bättre bara för att några siffror ändras? Inte ofta, tyvärr, fast man kan alltid önska. Och det är det jag gör varje år. Önskar att det nya året ska krama tillbaka när jag tar emot det med öppna armar - välkomnar det till mitt eget liv. Kanske vill jag egentligen att året i sig ska ordna sig direkt och göra så livet ler mot mig när jag är så gästvänlig (året stannar ju trots allt bara ett år, så det är som att åren är gäster i ens liv). Men oftast är det vi själva som får bära den tunga bördan, för hur ofta lägger vi all vår tyngd på våra gäster som hälsar på? I stort sätt aldrig. Vi servar dem, ger dem en plats att sova på, ordnar aktiviteter med mera. Vi är tvugna att bädda för någon vi inte ens bett träda in i våra liv. Men visst är det ganska fantastiskt ändå att livet inte bara vill ge oss syre, hjärtslag och andetag, utan vill ge oss tid att faktiskt leva också? Vi måste bara finna vårt eget sätt att leva på. Det kanske tar några år att komma fram till hur man vill ha det. Många år kanske kommer och knackar på din dörr och ber om en plats att sova på. Men hur lång tid det än tar, så måste vi komma ihåg att inte lagra för mycket inombords, för att ha en främling som gäst kan vara väldigt krävande, och det sista som behövs är alldeles för mycket på insidan också som man egentligen inte bett om. Så gör som jag; Skrik ut all sorg, smärta, ilska och hat i ett GOTT NYTT ÅR vid tolvslaget den 31a december varje år. Skrik för allt du är värd, och skrik fler gånger om så behövs. Skrik ut det negativa, samtidigt som du välkomnar det nya och fräscha.
2009 blir 2010 - ännu en chans att lära sig leva. Det är en fantastisk chans som återkommer varje år!
(glöm inte att kommentera! konstruktiv kritik tas gärna emot!)
