Le, och du kan göra underverk!
Det sägs att ett leende smittar av sig, och idag fick jag verkligen det bevisat för mig själv. Somnade med jobbig ångest igår som jag inte riktigt kunde placera eller förstå vart den kom ifrån. Vaknade ungefär med hälften av ångesten, och låg mest och drog mig i sängen och kände inte alls för att gå upp. Men jag tog mig i kragen tillslut och gick upp och drog på mig kläderna som låg bredvid sängen och tänkte att jag istället för att sitta hemma och må dåligt kunde ta mig en tur in till stan med bussen. Men detta ändrades då jag kollade ut genom fönstret och märkte hur snön vräkte ner från himlen. Skulle jag gått den där kvarten det tar ner till bussen så skulle jag vara en snögubbe innan jag ens kommit halvvägs. Så humöret rasade lite igen när jag kom fram till att jag i så fall skulle vara fast inomhus hela dagen.
Men efter någon timme knackade min mamma på dörren till mitt rum och sa att hon skulle hämta min syster i stan klockan 13.00, och klockan var då 12.15. Hon skulle hämta henne, vänta på henne vid hennes terapi, och sen skulle de åka hem till dem och förhoppningsvis till Uppsala om vädret tillät. Eftersom jag visste att jag skulle på min första terapi om ca. 1 månad på samma ställe som min syster skulle till, så bestämde jag mig snabbt för att följa med dit och lära mig hitta istället för att sitta hemma och vänta på att de kunde plocka upp mig på vägen till min systers lägenhet. Jag såg det som en bra möjlighet att komma hemifrån och få andas lite frisk luft, för mitt rum verkade vara som en dimma av ångest. Jag åt lite mat, gjorde mig iordning, och så åkte vi.
Medan min syster sen var på terapi, vandrade jag och min mamma runt lite grann. När vi sedan tröttnat på det, satte vi oss tillrätta i en soffa i väntrummet. Efter en stund dök det upp en kvinna med en äldre dam i rullstol som satte sig i närheten. Kvinnan som hjälpte damen i rullstol gav mig ett stort leende så fort hon såg mig, och jag log tillbaka, överraskad med tanke på att staden jag bor i inte är en stad där främlingar ler mot varandra så ofta. De pratade med varandra, och kvinnan tog tag i damens ena hand och kommenterade hur kall hon var om den handen. Men sa sedan direkt efter "Men man brukar ju säga kalla händer, varmt hjärta!" och damen svarade direkt "Ja, mitt hjärta har då aldrig tänkt illa om någon.". Och de log så fint mot varandra, och kvinnan vände ofta blicken mot mig för att ge mig ännu fler leenden, och jag besvarade varenda ett utan att känna att det var påklistrat. De två främlingarna lockade fram inte ett, utan fler riktiga leenden på mina läppar. De som för bara några timmar sedan varit som ett rakt streck.
Några minuter senare sa kvinnan till damen något i stil med "Ja, där sitter en glad flicka!" och vände blicken mot mig, och log igen. Och damen log många gånger hon också, trots att hon inte kunde se mitt ansikte för att hennes syn var dålig. Men det verkade ändå som om vetskapen om att någon satt och log i närheten av henne gjorde att hon blev glad hon med. Och jag blev så varm inombords så fort de pratade, och kvinnan sa tillslut "Ja, flickan tycker nog att vi är lite knasiga", och jag svarade "Nej, jag tycker ni verkar trevliga och positiva!" och vi log stort mot varandra, och de fortsatte disskutera hur fint allt var, hur alla negativa saker var bra på sitt sätt. Att det är bra att ha en tid att vänta på, annars känns väntan värdelös, och jag tog verkligen allt till mitt hjärta och ville bara gå fram till dom och fråga om jag fick ge dom en varsin stor kram.
När vi sedan åkte hem var jag så fylld av lycka att jag inte tänkte alls på det som fick mig att må dåligt. Jag hade bara bilden av de två främlingarna i minnet. Kvinnan med rakt, kort, grått hår och en sjal runt halsen, och damen i rullstolen med den lila hatten med en slags fjäder i. Två främlingar förgyllde min dag och gav mig så många leenden att jag fortfarande ler inombords. Det är dessa små vardagshändelser som gör att man inser varför det är värt att vakna nästa dag!
(glöm inte att kommentera! Konstruktiv kritik tas gärna emot!)
Men efter någon timme knackade min mamma på dörren till mitt rum och sa att hon skulle hämta min syster i stan klockan 13.00, och klockan var då 12.15. Hon skulle hämta henne, vänta på henne vid hennes terapi, och sen skulle de åka hem till dem och förhoppningsvis till Uppsala om vädret tillät. Eftersom jag visste att jag skulle på min första terapi om ca. 1 månad på samma ställe som min syster skulle till, så bestämde jag mig snabbt för att följa med dit och lära mig hitta istället för att sitta hemma och vänta på att de kunde plocka upp mig på vägen till min systers lägenhet. Jag såg det som en bra möjlighet att komma hemifrån och få andas lite frisk luft, för mitt rum verkade vara som en dimma av ångest. Jag åt lite mat, gjorde mig iordning, och så åkte vi.
Medan min syster sen var på terapi, vandrade jag och min mamma runt lite grann. När vi sedan tröttnat på det, satte vi oss tillrätta i en soffa i väntrummet. Efter en stund dök det upp en kvinna med en äldre dam i rullstol som satte sig i närheten. Kvinnan som hjälpte damen i rullstol gav mig ett stort leende så fort hon såg mig, och jag log tillbaka, överraskad med tanke på att staden jag bor i inte är en stad där främlingar ler mot varandra så ofta. De pratade med varandra, och kvinnan tog tag i damens ena hand och kommenterade hur kall hon var om den handen. Men sa sedan direkt efter "Men man brukar ju säga kalla händer, varmt hjärta!" och damen svarade direkt "Ja, mitt hjärta har då aldrig tänkt illa om någon.". Och de log så fint mot varandra, och kvinnan vände ofta blicken mot mig för att ge mig ännu fler leenden, och jag besvarade varenda ett utan att känna att det var påklistrat. De två främlingarna lockade fram inte ett, utan fler riktiga leenden på mina läppar. De som för bara några timmar sedan varit som ett rakt streck.
Några minuter senare sa kvinnan till damen något i stil med "Ja, där sitter en glad flicka!" och vände blicken mot mig, och log igen. Och damen log många gånger hon också, trots att hon inte kunde se mitt ansikte för att hennes syn var dålig. Men det verkade ändå som om vetskapen om att någon satt och log i närheten av henne gjorde att hon blev glad hon med. Och jag blev så varm inombords så fort de pratade, och kvinnan sa tillslut "Ja, flickan tycker nog att vi är lite knasiga", och jag svarade "Nej, jag tycker ni verkar trevliga och positiva!" och vi log stort mot varandra, och de fortsatte disskutera hur fint allt var, hur alla negativa saker var bra på sitt sätt. Att det är bra att ha en tid att vänta på, annars känns väntan värdelös, och jag tog verkligen allt till mitt hjärta och ville bara gå fram till dom och fråga om jag fick ge dom en varsin stor kram.
När vi sedan åkte hem var jag så fylld av lycka att jag inte tänkte alls på det som fick mig att må dåligt. Jag hade bara bilden av de två främlingarna i minnet. Kvinnan med rakt, kort, grått hår och en sjal runt halsen, och damen i rullstolen med den lila hatten med en slags fjäder i. Två främlingar förgyllde min dag och gav mig så många leenden att jag fortfarande ler inombords. Det är dessa små vardagshändelser som gör att man inser varför det är värt att vakna nästa dag!
(glöm inte att kommentera! Konstruktiv kritik tas gärna emot!)
Kommentarer
Postat av: Malin
Jag sitter bara och ler när jag läser inlägget. Håller med dig att det är dessa små vardagshändelser som får en att orka fortsätta le till livet i allt det mörka svåra. Jag fylls av glädje över att trotts att den gamla damen såg så otroligt ljust på allt trots att hon var gamal och säkert sjuk eller liknande. Hon ingav hopp om att trots man har det tufft så behöver man inte sluta tänka på det som faktiskt betyder och är ljust i livet. Inte begrava sig i det som är hemskt och mörkt. Fler personer som dessa två härliga människor behöver vi!
Trackback
